tillägnad Ryhor Baradulin
Väggen var gjord av sten, den var nersotad och säkert urgammal, precis som hela fängelsebyggnaden, som landets diktator hade fått i arv från den förre diktatorn, och denne i sin tur — från ännu tidigare diktatorer. Diktatorer utrotades aldrig i det här landet. En gång i tiden firades här blodiga begravningsritualer, det tänktes ut sammansvärjningar och alla tänkbara illdåd — mot staten, mot folket eller mot någon av dem som hade segrat i den ständiga kampen om makten. Men som samtidigt hade förlorat. Men nu satt han här tillsammans med andra som var i samma situation. De andra hade kanske suttit inne sedan länge, själv så hade han hamnat här nyligen. De föregående åren och månaderna hade han tillbringat på ett annat ställe, som dock alltför väl liknade det här. Därför hade flytten från en plats för hans frihets¬berövande till en annan inte berört honom särskilt mycket — på bägge ställena hade förberetts en håla med stenväggar, fuktig och mörk — fem steg på längden och tre på bredden. En järndörr med regel, en stinkande avträdeshink i hörnet — det såg likadant ut överallt. Det enda som här väckte hans uppmärksamhet var väggen. Den som låg mittemot dörren.
Hur länge och var han än hade suttit fängslad, hade han alltid intresserat sig för väggarna, hur de var byggda och av vilket material. Och särskilt för vad som fanns på den andra sidan, bakom väggen. Oftast fanns på den andra sidan den lockande men för honom otillgängliga friheten, som han aldrig kunde sluta att drömma om. Väggarna var dock ordentligt byggda, på ett sätt som man åtminstone förr i tiden behärskade: av sten, kalksten och tegel — de var helt förhårdnade och oförstörbara, att ens göra en rispa på dem verkade omöjligt. Det gick knappt att knacka på dem. Redan den första dagen försökte han knacka på det för honom välbekanta fängelsealfabetet, men han hörde aldrig något svar. Måhända fanns det inte någon på den andra sidan väggen. Det betydde i sin tur att fängelsebyggnaden där kunde ta slut och friheten börja. Där kunde slånbärsbuskar och gräs grönska i solen, där kunde gamla träd från slottsparken frodas längs väggen…
Stående på knä i sina trasor lyssnade han noga. Men runtom var det tyst. Fängelsevakten hade nyligen klampat förbi dörren, och det gick inte längre att höra hans steg. En svag glödlampa högt upp i det svarta taket skingrade knappt alls dunklet på stengolvet; kanske hade redan den mörka fängelsenatten börjat. Medan han sakta kröp på knäna längs den vägg som låg mittemot dörren, rörde han betraktande och utforskande vid den.
Den nedersta raden av de stora stenblocken var tätt ihopsatt och gav inte resonans åt hans knackningar — oavsett om han använde knogarna eller knytnävarna. Likadant var det högre upp. Det fanns en del repor och andra märken av mänskligt ursprung på stenarna, men de sade honom inte mycket. Möjligen stod det något skrivet, men det gick i så fall inte att tyda i halvmörkret. Vad skulle han med spår från någon annans livsöde till — han hade fullt upp med sitt eget plågsamma, ömkliga och misslyckade liv. Det var svårt att föreställa sig något annat i detta liv än denna stenhåla. Kanske skulle han aldrig få se något annat, kanske skulle hans liv sluta här. Utan minsta hopp.
Men han ville så gärna något bättre, någon slags förändring. Fast vilken? Han förstod mycket väl att det inte fanns minsta anledning till hopp, han borde därför ställa in sig på det värsta. Och med den vetskapen leva vidare den tid som Gud och domarna mätt upp åt honom. Men hoppet ville bara inte lämna honom. Det var nu uppenbart att en strimma av hopp allt mer envist och efterhängset började behärska honom.
Väggen var kall och hård. Full av skrovliga kanter av granit som förhårdnats av kalkstenslager. Här och var dök det visserligen upp mjukare bitar gjorda av musselkalksten. Men bara i hörnet, i det råa och nästan fuktiga hörnet längst ner… Med tiden lämnade kanske fukten spår till och med på sten eller förhårdnad kalk — och just på det stället verkade väggen faktiskt vara något mjukare. Visserligen inte så mjuk att man skulle kunna bryta loss en bit. Men om man ansträngde sig lite grand… Uppenbarligen var det värt att göra ett försök.
Och han försökte. Först med naglarna, men han bröt snabbt sönder dem på bägge händerna. Då fortsatte han med fingertopparna. Med fingrarna uppnådde han förstås inte mycket mer, men ändå…
Ett hopp hade nu tänts hos honom, han hade nästan fått ett slags vagt syfte med livet. Han mindes inte längre det som hade varit, det gick så långt att hans dystra tankar nästan försvann helt. Han väntade hela tiden på att fängelsevaktens steg skulle börja tystna på andra sidan dörren, just i det ögonblicket kastade han sig ner mot hörnet, satte sig på huk och började klösa, gräva och riva. Han tittade nästan inte åt det hållet, han behövde inte längre något ljus, hans fingrar kände till minsta detalj av stenen, som likafullt var alltför hård och inte verkade reagera det minsta på hans mödosamma arbete. Men kanten av stenblocket, längst in i hörnet, var liksom mer lätthanterlig, kanske en aning mjukare. Just där koncentrerades nu all den vilja och det hopp som han hade samlat på sig under åren.
Under dygnet sov han kanske ett par timmar före väckningen — ihopkrupen på en trashög vid den torraste väggen, det hände att han förlorade fattningen en kort stund strax innan han nåddes av det avlägsna ljudet från gonggongen — signalen om uppstigning. Han inväntade frukosten, skålen med linssoppa som han slevade i sig på en minut. Resten av tiden under dagen och på natten tillbringade han i hörnet — där han likt en barkborre på ett träd gnagde på stenen. Hörnet av stenen trädde nu tydligt fram i stenväggens relief, och möjligen skulle man kunna pröva att dra ut den först. Och där skulle måhända uppstå ett hål. Eller om det åtminstone kunde göra väggen tunnare. Om bara det blev ett litet hål, skulle han nog kunna krypa igenom. Som i barndomen, när han tillsammans med andra busfrön kröp under staketet till grannens trädgård. De äldsta barnen skickade honom först, eftersom han var den mest spinkiga och ostyriga lymmeln bland dem, han som kunde krypa igenom överallt där det alls var möjligt att ta sig igenom. Men också där det inte borde ha varit möjligt att ta sig fram. Han visste från den tiden att när huvudet väl kommit igenom, så kunde även resten av kroppen passera. En sådan lymmel var han på den tiden. Innan han växte upp och började ägna sig åt politik. Inom politiken var det annorlunda. Ibland var det inte möjligt för någon att ta sig fram inom politiken. Inte ens han klarade av det. Därför blev han också tillfångatagen.
Han räknade inte dagar och visste inte hur lång tid hade passerat efter det att han hade satt igång sitt ändlösa arbete. Tiden mättes för honom av reveljen, av maten — två gånger om dygnet, och av fängelsevaktens steg bakom dörren — fram och tillbaka. Så snart han hade fått ett syfte med tillvaron, vaknade också otåligheten. Ibland hettade den till så starkt, att han blev förskräckt. Han visste att han inte borde bli det. Om han någon gång skulle komma ut, så var det inte förrän långt senare, först efter det att han hade vunnit den svåra kampen mot stenen och tiden. För detta skulle det krävas dagar, månader, kanske också år. Han var tvungen att beväpna sig med ett oerhört tålamod och en förmåga att besegra tiden. Och han beväpnade sig så gott han kunde. Han lärde sig att arbeta långsamt, metodiskt och utan brådska. Det var svårt att vänja sig vid detta, att tillägna sig den nödvändiga sävligheten, den djävulska självbehärskningen, och göra den till sin andra natur. Men han ansträngde sig, eftersom han annars skulle förlora hoppet. Otåligheten tog död på hoppet, det förstod han mycket väl. Hoppet höll med tiden på att än dö bort, än blossade det upp på gränsen till det uthärdliga. När han höll på att krafsa på hörnet av stenblocket hörde han plötsligt på andra sidan väggen något slags livstecken: det lät som fågelungars skrik. För sin inre syn kunde han redan se fågelboet — någonstans alldeles i närheten, i slånbärsbuskarna, små gulnäbbade fågelungar, och det här uppfattade han som ett mycket gott tecken. Han bemäktigades av otåligheten på gränsen till förtvivlan. Det krävdes att eftertänksamhetens kyliga logik tog överhand för att känslorna skulle svalna. Det där skriket behövde inte alls komma från fågelungar, utan kunde likaväl komma från till exempel möss. Det kunde också betyda att det fanns en håla med motbjudande fängelseråttor. Men även en sådan håla ledde troligen någonstans bort från stenväggen. Vem vet, kanske också mot friheten.
En gång i slutet av en lång natt, som han hade genomlevt nästan utan sömn, hela tiden grävandes i sitt dunkla hörn, kände han att en bit av stenväggen till synes började rucka på sig under hans fingrar. Inte särskilt mycket, men hans känsliga fingrar lade ändå märke till en svag rörelse — neråt och uppåt. Detta satte igång en utomordentlig sinnesrörelse hos honom. Han spände sig, ryckte till, men lyckades snabbt dämpa sin iver: idag skulle det inte ske. Låt allt förbli som tidigare idag. Kanhända vore det bättre att rycka loss stenen i början av en natt, och inte i slutet. Om det skedde i början av natten gavs ju mer tid och fler möjligheter. På morgonen skulle fängelsevakterna som vanligt komma förbi.
Inför vakternas ankomst var han orolig för att de skulle märka något i hans ansiktsuttryck — en upphetsning eller spår av hopp. Fastän det var halvmörkt i cellen förstod han mycket väl att något skulle kunna återspeglas i uttrycket från hans skäggstubbstäckta ansikte, vilket vakterna varje gång noga skärskådade. Av nyfikenhet eller av den plikt som de kände av sitt fängelsearbete. Så han kämpade för att åstadkomma ett så rofyllt ansiktsuttryck som möjligt, fokuserat på något inom sig, aningen sömnigt och inneslutet från yttre blickar. Ingen vet hur han lyckades med detta, men det tycktes som om vakterna ännu inte hade märkt någonting. Detta var redan ett ansenligt framsteg. Men han skulle nu behöva många fler framsteg, han rent av törstade efter fortsatta framsteg. Och i första hand där nere i sitt fuktiga hörn.
Och sannerligen, ödet visade sig vara barmhärtigt mot honom. Snart hade han rivit ut stenblocket, som var smalt med spetsiga hörn, men bakom stenen öppnade sig dock ingenting nytt för honom. Där bakom fanns det bara hård, sträv och kall sten. Men denna stenbit kunde man i alla fall utnyttja som ett verktyg och det gick att vässa den mellan stenarna. Och han satte omedelbart igång att slipa, bryta loss, gnida — sten mot sten. Hamra kunde han inte, det gällde att så mycket som möjligt undvika varje ljud, så att ingen hörde något vare sig bakom dörren eller därborta, bakom väggen. Han visste ännu inte vad som väntade honom där, friheten eller kanske ett nytt fängelse. Men hoppet målade envist upp tydliga perspektiv av friheten: en stad, möten med vänner och med henne… Han behövde bara övervinna den här stenväggen.
Och han grävde på — tyst och försiktigt, hela tiden noga lyssnande på ljuden på andra sidan dörren. Ibland ryckte han till och kastade sig över sina trasor i det andra hörnet. Men på natten hände detta sällan, på natten kikade de nästan aldrig in till honom genom dörren, på kvällen dock oftare. Fram emot morgonen var vakterna antagligen uttröttade, för de passerade då mer sällan och långsammare. En gång insåg han att det kunde vara värt att flytta sängen närmare hörnet, för att kunna utföra sitt arbete liggande, på så sätt vore det mindre iögonfallande. Men hur skulle det gå till? Trots allt, om han flyttade sängen en hel meter så skulle de genast märka det. Men om han flyttade den en bit i taget, kanske några centimeter per dag? Så han satte igång att flytta sängen. Först tre centimeter, sedan fem. Och så vidare. Varje gång när det kom vakter följde han obemärkt men vaksamt deras blickar — hade de inte upptäckt något? Nej, ännu verkade det inte vara någon fara. Kanske de var duktiga på att skyla sina misstankar? Men detta vore förfärligt, om de hade märkt något och väntade ut honom med avsikt att fånga honom i det allra sista ögonblicket. Genom att ta tag i honom bakifrån, i fötterna, när han som bäst var på väg mot friheten.
Mot slutet av sommaren hade han hunnit förflytta sig med sina trasor nästan ändå fram till hörnet. Att sommaren hade tagit slut förstod han av vakternas klädsel - de klädde sig nu i varmare kläder. Ibland hade några av dem förmodligen varit utomhus, för de förde med sig en höstlig friskhet med droppar av regn på uniformernas axlar. I cellen var det nämligen samma temperatur hela tiden — lite för kallt under sommaren och lite för varmt under vintern. Någon uppvärmning fanns det inte.
Efter ytterligare en stund hade han lyckats gröpa ut en liten trång hålighet mellan stenarna, i vilken fyra av hans fingrar fick plats. Där fanns verkligen en underjordisk gång, kanske ett musbo, det var trångt och - kändes det som - djupt. Han hällde ut alla väggskärvor som han hade lyckats skrapa ihop under natten, och de försvann ner i hålet utan att lämna ett spår efter sig. Fram emot morgonen, före väckningen, täckte han noga hålet med stenbiten, som passade perfekt in på sin tidigare plats, och inte ens på nära håll var det möjligt att upptäcka någonting misstänkt.
Han vågade ännu inte tro på sin lycka, men förlorade dock sin vaksamhet och höll nästan på att gå miste om allt som han hade uppnått. Att det höll på att ske berodde på hans händer. Efter att ha burit in maten — en skål med linssoppa — fäste vakten, en äldre man med sjukligt ansikte, blicken på hans händer. Han märkte det själv, men hann inte dölja sina händer — som bägge höll i skålen. ”Jaså, du är byggare” frågade vakten och nickade mot hans händer. Byggare, svarade han så lugnt som möjligt, även om hans inre anspändes av en plötslig rädsla: säg inte att han förstått allt? Men nej, det verkade som att han inte hade listat ut något, eftersom han uttalade frågan med en antydan av medlidande: jag arbetade också en gång som murare. Efteråt, när han blev lämnad ensam, undersökte han noggrant sina förgrovade händer med hårda skavsår. Aldrig hade de sett ut på det här sättet, han hade i frihet nästan aldrig ägnat sig åt fysiskt arbete. Byggnadsarbetare blev han här, i denna cell. Fast han byggde ingenting — han förstörde en ålderdomlig stenmur; måhända var detta besvärligare än att bygga. Men vad är man inte beredd att göra för frihetens skull? Detta kunde man bara förstå om man för alltid förlorat den, friheten.
Vem vet om det inte vore bättre om han stupade, dog, så att hans vänner i kampen kunde begrava honom, och så att hon, efter att ha gråtit en skvätt, samtidigt kunde begrava sin kärlek till honom. Det hade varit bättre, men ändå blev det inte så. Istället blev allt värre, något som kvävde honom av ovisshet, av ofullbordande, av outsagdhet. De skildes åt den där höstkvällen, förmodade de, på ett par timmar, vid midnatt hade han lovat att återvända till hennes vindsvåning i närheten av stadsparken. Och hon, minns han, tänkte inte ens gå och lägga sig, utan sade att hon skulle vänta på honom. Och inte sade hon farväl som hon borde ha gjort, hon bara tryckte sig mot honom lite grand och slog upp dörren till hälften — iväg med dig! Och visst gav han sig iväg. Han hade bråttom, eftersom han skulle till den andra delen av staden, han hade ont om tid och höll på att komma för sent. Om han hade vetat vart han skyndade sig så! Han trodde att det gällde ett ärende som hade att göra med deras heliga kamp, han skulle till en god vän, men där väntade honom det mest nedriga förräderiet. Och han hann inte ens ge sin älskade minsta tecken, så oväntat kom olyckan över honom. Och han försvann för alltid. Man skulle kunna tro att han smet. Från vännerna, från henne, från staden. Ja, även tro att han hade förrått dem. Kanske deras fiender hade gjort allt det här för att vännerna och hon uppfatta honom som en förrädare. Och istället för att känna kärlek hatar hon nu honom. Inte går det att älska en förrädare? Han sade inte heller de allra viktigaste orden till henne — han funderade hela tiden, samlade sig, men sköt upp det. Än saknades ett lägligt tillfälle, än var tidpunkten inte den rätta. Han tänkte: efteråt.
Nej, han var verkligen mycket angelägen om att komma ut i friheten.
Alla de år som han hade tillbringat i ensamcell eller gemensamma fängelsesalar, hade han aldrig drömt om att någon gång få uppleva friheten igen. Visst, man kunde hoppas på amnesti, eller invänta den dag när diktatorn skulle dö. Men diktatorer i det här landet dog inte så ofta, eftersom de hade kärnhälsa, liksom de flesta andra diktatorer. Dessförinnan skulle han själv dö, hans hälsa hade ju aldrig varit särskilt stark. I frihet hade han emellertid hållit ut, upphetsad av kampen för den stora idén. Här hade han genast försvagats, hostade ofta och kände smärtor i bröstet. Men så snart detta hopp hade uppstått, mådde han bättre, som om han hade kommit in i en andra andning, och han hostade bara när han låg på sina trasor, så fort han började gräva nere i hörnet hostade han inte en enda gång. Han kunde inte tillåta sig det.
En gång mitt i natten, efter att vaktens steg hade passerat och tystnat bakom dörren, så rörde han vid något nytt i hålet. En ny stenkant, ett hörn som man kunde få grepp om. Ännu bara med en hand, men om man ansträngde sig lite till skulle det nog gå med bägge händerna. Denna upptäckt drev på honom ytterligare. Det här innebar en bedrift, nya möjligheter, ett ökat hopp, ett annalkande av det eftertraktade målet.
Men det var nog ändå inte värt att forcera arbetet alltför mycket. Det skulle knappast gå att riva loss stenen särskilt snabbt, för detta räckte hans krafter helt enkelt inte till. Först måste han smula sönder och bredda öppningen, och kanske gräva fram ytterligare en öppning alldeles intill. Trots allt hade han nog överdrivit sina möjligheter, han började svettas häftigt och, givetvis, känna sig utmattad. Särskilt fram emot morgonen. Inte så konstigt när han knappast hade fått någon sömn. Ett par timmar på kvällen eller före väckningen var väl alldeles för lite för att komma över utmattningen och förnya sina krafter. Sin skål med linssoppa åt han upp helt och hållet, men den mat han fick var inte längre tillräcklig. En gång bad han om påbackning, men de glodde bara på honom förvånat: vad var det som plötsligt hade hänt med honom? Så han tystnade. Han var tvungen att klara sig på det som de gav honom.
Från den stund, när han hade rört vid den nya stenkanten, tänkte han alltmer på henne. Hennes vänliga ansikte dök upp framför honom i hörnet, när han grävde, skrapade och ryckte. Det visade sig under hans korta sömn. Men hela tiden illavarslande — ledsamt och olyckligt. Aldrig glatt och lekfullt, som så ofta i verkligheten, särskilt när de var ensamma tillsammans i hennes vindsvåning. På andra sidan väggen susade träden i vinden, i fönstren iakttogs de av knotiga lönngrenar, men de hade det så bra på tu man hand. Till och med utan ord. Med en tystlåten omsorg för varandra och för deras gemensamma sak och heliga värv.
Om han bara skulle kunna få säga att han älskar henne och att han inte är en förrädare. Han var ett offer, och hon måste få veta det. Så att allt skulle förbli sanningsenligt. Så att hon inte skulle tro något om honom som han inte förtjänade. Om han hade vetat hur det skulle sluta, skulle han ha betett sig annorlunda. Han skulle ha varit hundra gånger bättre. Modigare. Klokare. Och varje dag som de var tillsammans, skulle han ha sagt att han älskar henne. Som ingen annan — någonsin. Om han bara hade vetat. Men han visste ingenting och sade heller ingenting. Och dessa outsagda ord frätte hårt på honom.
Men nu fanns detta hopp…
Än så länge gick det i alla fall inte så illa. Det verkade som om fängelsevakterna inte lade märke till något och inte heller gissade sig till något. Från det ständigt fuktiga hörnet strömmade en stark kyla fram, stenarna blev kalla så att han till och med frös om händerna. Detta gav dock anledning att hoppas att det inte återstod så mycket. Några sista stenar, och där var friheten. En gång på dagen, när han låg på sin trashög, så hörde han röster — de kom därifrån, från andra sidan väggen. Det pratades i närheten av hans hörn, visserligen kunde han inte uppfatta orden, men det var människor i frihet. Det betydde att friheten nu var mycket nära. Just vid denna tidpunkt höll han tillbaka en stark oro, som hade satt igång redan på morgonen. Bakom dörren hördes ett skrik, det verkade som att man slog någon. Efteråt blev skriket tystare, det kanske förflyttades in i en cell? Han satt stilla, lyssnade och väntade med anspänt hjärta. Han befarade att detta på något sätt också kunde beröra honom. Och mycket riktigt, plötsligt smälldes hans dörr upp och in vällde en hel skock av fängelsevakter, som med skällsord knuffade ut honom i korridoren och började visitera honom. De vände upp och ner på hans trasor och kände efter på väggarna. Han liksom stelnade till av onda föraningar, det verkade som om de kände till någonting. Det var möjligt att hans ansikte hade bleknat av rädsla för att de skulle upptäcka något. Likväl såg det ut som att de inte hade lagt märke till något, för de rusade iväg efter att först ha kastat ner honom på de tillskrynklade och upprivna trasorna. Den natten grävde han inte i sitt hörn, utan väntade och lyssnade. Det blev en ganska orolig natt — nästan ända fram till morgonen hördes hur vakterna gick och sprang förbi på andra sidan dörren, av och till hördes skrik, skällsord och hotfulla kommandon. Men på morgonen blev det allt tystare och till slut tystnade det helt. Han slumrade till en aning före väckningen.
De följande dygnen var de lugnaste på länge, och som vore han uthungrad efter föda, kastade han sig över sitt arbete. Han ansträngde sig för att komma in på djupet, rakt in i den tjocka väggen, utan att gräva alltför brett i den. Om han bara kunde få fäste längre in, och helst med båda händerna, för att äntligen rycka loss och dra fram den stora stenen, så skulle det bildas en underjordisk gång. Om det bara blev en öppning. Då skulle han säkert kunna ta sig igenom.
Han hade nu grävt en hel del, men det var inte längre självklart hur han skulle göra sig av med stenskärvorna. Att lämna dem i hörnet var omöjligt, det skulle de genast märka. Ett par gånger hade han hällt ut lite i avträdeshinken, som de frihetsberövade själva under vakternas uppsikt fick bära ut. Men detta var också riskfyllt. Kanske han skulle äta upp dem? Tills vidare hällde han ut skärvorna i skorna som stod vid sidan av dörren. Å ena sidan iögonfallande, men å andra sidan lät mörkret ingen upptäcka vad som fanns i dem. Själv gick han barfota. Som om det vore för varmt att gå i skor.
En morgon, ännu före frukosten, förlorade han nästan medvetandet när han kastade en blick på sitt hörn: i mörkret syntes ett svagt ljus från den smala springan. Som en ljus trästicka på den mörka väggens svarthet. Rädd för att vakterna skulle få syn på detta, slängde han iväg sin fängelsejacka för att på något sätt täcka ljusskenet. Vakterna märkte heller ingenting, men han tänkte att nu får det räcka! Han måste så snabbt som möjligt fly. Annars skulle allt gå förlorat.
Nästkommande natt kämpade han sig till en ny framgång — han breddade öppningen så mycket att han nu kunde stoppa in bägge händerna i den och på något sätt få tag i stenens kant. Det gällde nu att dra den mot sig, men skulle den låta sig ryckas loss? Skulle hans krafter att räcka till? Han var nog inte stark nog. Han började med att rucka på stenen genom att dra den i sidled, uppåt och neråt. Det här tog mycket tid, men gav gott resultat — det tycktes som om han hade besegrat stenen med sina svaga mänskliga krafter och sin mäktiga längtan efter frihet.
Till slut lyckades han rycka loss stenen, även om han av anspänningen såg färgade cirklar framför ögonen och höll på att tappa andan. I väggen fanns nu en smal och djup öppning, från vilken det spred sig kyla och mörker från den månfria natten. Men han hade kanske inte tid så att det räckte. Om några få minuter skulle det vara morgon, och han kände att han nog inte skulle hinna. Även i sista stund kunde olyckan inträffa.
Med stor försiktighet rullade han tillbaka stenen på sin plats, snurrade länge på den, innan han satte tillbaka den precis där den tidigare hade suttit. Han täckte öppningen med trasor så gott han kunde. Det tycktes som om det inte ens från nära håll syntes någonting. Så länge som de inte skulle göra någon genomsökning av cellen. Om de gjorde det, skulle allt gå förlorat.
Denna dag kände han sig som om han satt på nålar. Än satt han, än reste han sig upp, än gick han fram och tillbaka i den fördömda cellen. Vakten som kom in till honom med soppan var klädd i en fuktig rock och genomblöta skor, vilket betydde att det regnade därute, i friheten. Det kanske var hösten som hade kommit. Och ännu hade de inte genomskådat honom. Bara det var en stor lycka, något sällsamt och enastående. Det vore förfärligt om allt skulle spricka i sista stund. I den sista sekunden. Han behövde bara invänta natten…
Och så började till slut också denna natt. Fängelsevakterna uppförde sig som vanligt: de kom in med middagen, tömde avträdeshinken. Det fanns ingenting, varken i deras beteende eller blickar, som föreföll ge anledning till oro. För visst skulle han i så fall ha lagt märke till det. Hans blick och hörsel hade nu blivit som spända strängar, som en laserstråle — han uppmärksammade allt. Alltför mycket berodde nu dock inte på honom själv, utan på andra. Och han tänkte intensivt på dessa människor, på sina fängelsevakter. Allt som berodde på honom själv, hade han nu utfört. Till och med mer än vad han hade hoppats på.
Han var bekymrad. På kvällen hade han inte kunnat äta upp sin brödranson (det gick inte att få ner den i halsen), och han visste inte var han skulle gömma den. En icke-uppäten matbit kunde väcka misstankar och avslöja honom. Han stoppade in den i galoscherna, som till hälften redan var fyllda med stenskärvor. Själv hade han vant sig vid att vara barfota. Hur det skulle gå barfota därute, i friheten, ville han inte tänka på just nu. Det väsentliga var att ta sig ut till denna frihet. När det hade blivit riktigt mörkt och alla oväsen tystnat bakom väggen, ställde han sig på knä och gjorde korstecknet. Det är klart att han inte var särskilt religiös, men ändå… Antagligen kom alla medel till pass för ett så stort syfte som hans — både djävulska och gudomliga. Bara de skulle hjälpa till. Han rullade stenen åt sidan en aning, krummade ryggen och böjde sig ner — huvudet verkade i alla fall få plats. Han skrapade sig illa i örat, en bit skinn lossnade i pannan, men att krypa igenom med hela kroppen var svårare. Det värsta var att axeln och armen inte kom igenom, hur han än vred sig i den underjordiska gången. Han skruvade sig åt alla håll, och blev till sist ängslig för att han hade fastnat, eftersom han inte längre kunde dra sig tillbaka. Men till sist, efter stor ansträngning, klämde han igenom armen tillsammans med huvudet, antagligen efter att ha skrapat sig blodig under fängelseskjortan. Värre var att det inte blev lättare längre fram. Han kände redan att han inte hade krafter till att vare sig ta sig framåt eller tillbaka. Någon timme låg han på detta sätt, inklämd i stenväggen, utan att röra sig. Han kände tydligt att han var förlorad. Om han inte skulle finna kraft inom sig för den sista biten. Han omslöts av skräck. Eller så gav skräcken honom krafter, tvingade honom att krypa framåt. Han fick grepp om något med handen och rörde sig framåt en bit. Sedan spände han sig på nytt och kröp ytterligare framåt. Och lite till. Och till slut hade han tagit sig ut med bröstet ur gången, varefter det gick mycket lättare. Han hade hamnat utomhus på andra sidan väggen, på blöta och kalla kullerstenar med tunt gräs mellan stenarna.
Runtomkring var det mörkt, ganska kyligt, men helt tyst. Han låg utsträckt en stund på marken, hämtade andan, men var inte i stånd att samla kraft för att sätta sig upp. Efter en stund lyfte han på huvudet — på den svarta himlen höjde sig en grå murvägg, från vilken en annan avslutades i en halvcirkel — kanske var det ett torn som tillhörde den gamla byggnaden. Väggen låg alldeles intill hans underjordiska gång, som lyste som en svart fläck nere vid hans fötter. Runtomkring rådde det natt och frihet, den frihet som han äntligen nått fram till. Men varför strömmade då glädjen bort från honom?
Någonting störde envist hans glädje, kanske den dunkla osäkerheten i omgivningen — vad var det här egentligen? En gata, en bakgård, en bortglömd liten park? Men några träd gick inte att upptäcka. Visst borde de ha vuxit längs den gamla fängelsemuren. Istället för träd sträckte sig det svarta tornet högt uppåt, och bortom det kunde man i mörkret föreställa sig fortsättningen på samma mur. Med onda föraningar ställde han sig upp på fötterna, vaggande klev han fram längs väggen, och rörde den med sin blodiga, sönderslagna hand. Under hans bara fötter fanns de hala och kalla kullerstenarna. Han gick snart emot ett hörn, där en hög, tvåvåningsstor vägg vände i annan riktning. Nästan halvspringande rörde han sig längs väggen, hela tiden med händerna rörande dess skrovliga, putsade sida, i förhoppning att komma fram till en port, en valvbåge eller en utgång. Men förgäves. Han sprang en kort stund och var nära att slå sig mot ett utsprång i den gamla och ojämna stenläggningen, bakom vilket emellertid något avtecknade sig. Var det möjligen en bred och hög nisch med en dörröppning ur denna stenfälla. Minsann, i fördjupningen syntes en stor dörr, ingjuten med snirklar av järn, men varken bredvid den eller längre ner lyste någon öppning igenom. Det fanns heller inget handtag. Han ryckte försiktigt i dörren, knuffade till den med axeln, men den rörde sig inte det minsta av hans försvagade krafter. Då bar han iväg därifrån åt det andra hållet, snubblade på något i mörkret och hamnade på marken. Han hade slagit i knäet ordentligt, men ställde sig upp och stelnade till av skrämd förvåning. I himlens dunkla rimfrost ovanför honom reste sig den välbekanta siluetten av en galge, nästan precis ovanför hans huvud hängde en galgsnara. Under den hade byggts en träställning, som han hade sprungit emot i dunklet. Någon utgång härifrån fanns inte.
Förtvivlad och kraftlös sänkte han sig sakta mot marken. Det här var en fullständig återvändsgränd; fällan hade slagit igen bakom honom. Hoppet som hela tiden hade lett honom framåt tynade bort inför ögonen och dog plötsligt. Han var ännu vid liv, men bara med en del av sitt väsen. Det var ingen mening med att leva i fängelset, att dö var det inte större mening med. Bäst hade varit att inte födas alls. Men tyvärr var det någonting som inte berodde på honom själv...
© Стэфан Эрыксан, пераклад на шведскую, 2011
