| ПадарожнікіТрое мужчынідуць паўз мяне
 па чыстым снезе —
 тры ланцужкі слядоў
 цягнуцца за імі.
 Трое маіх сяброў
 ідуць па белай нерушы,
 і ланцужкі іх слядоў
 абрываюцца.
 Спачатку за адным,
 потым за другім,
 потым за трэцім.
 Трое маіх сяброў
 ідуць па снезе,
 не пакідаючы слядоў.
 Чаму за вамі няма слядоў? —
 спалохана крычу я.
 Я маўчаў,
 калі трэба было гаварыць,
 адказвае першы,
 Я гаварыў,
 калі трэба было маўчаць,
 адказвае другі.
 А ты, мой самы дарагі сябра,
 чаму ты не азірнуўся?
 Ён глухі,
 адказвае першы.
 Ён нямы,
 адказвае другі.
 Трое падарожнікаў
 ідуць паўз мяне
 па чыстым снезе.
 | VandrareTre mängår förbi mig
 över den rena snön –
 tre kedjor av spår
 sträcker ut sig efter dem.
 Tre av mina vänner
 går på det vita, orörda,
 och kedjorna av deras spår
 bryts plötsligt av.
 Först för den ene,
 sen för den andre,
 sen för den tredje.
 Tre av mina vänner
 går över snön,
 men lämnar inga spår.
 Varför syns inga spår efter dem?
 skriker jag upprört.
 Jag teg,
 när jag borde ha talat,
 svarar den förste.
 Jag talade,
 när jag borde ha tigit,
 svarar den andre.
 Och du min allra bäste vän,
 varför vände du dig inte om?
 Han är döv,
 svarar den förste.
 Han är stum,
 svarar den andre.
 Tre vandrare
 går förbi mig
 på den rena snön.
 | 
| Ранішні верш пра твае грудкіУ панядзелаксвяціла сонца, і
 твае грудкі
 пахлі лавандаю,
 а прыклаўшы да іх вуха,
 можна было пачуць
 бурштынавую музыку
 Грыга.
 У аўторак
 церусіў дождж, і
 твае грудкі
 купаліся ў водары язміну,
 а смочкі таілі смак
 вішнёвага лікёру.
 У сераду
 было хмурна, і
 я параўнаў
 твае грудкі
 з дзвюма козачкамі
 на зялёным схіле
 вінаградніку —
 бо яны частавалі мяне
 мускатным віном.
 У чацвер
 усхадзіўся вецер,
 а пад атласнай скураю
 тваіх грудак
 пералівалася
 лютневая мелодыя
 невядомага кампазітара
 XVI стагоддзя,
 кантрапунктам якой
 быў дымок
 ляснога вогнішча,
 якім цягнула
 з-пад пашак.
 Сёння
 грудкі не пахлі нічым —
 напэўна таму,
 што гэта былі
 не твае грудкі.
 | Morgondikt om dina bröstPå måndagsken solen, och
 dina bröst
 doftade av lavendel,
 men lade man örat mot dem
 gick det att höra
 bärnstensmusik
 av Grieg.
 På tisdag
 duggade regnet, och
 dina bröst
 badade i en doft av jasmin,
 men dina bröstvårtor dolde en smak
 av körsbärslikör.
 På onsdag
 var det mulet, och
 jag jämförde
 dina bröst
 med två små getter
 på en grön sluttande
 vingård –
 eftersom de bjöd mig
 på muskatvin.
 På torsdag
 blåste vinden upp,
 men dina brösts
 sammetslena hud
 fylldes upp
 av en melodi från en luta,
 skriven av en okänd kompositör
 från 1500-talet,
 vars kontrapunkt
 var röken
 från en skogsbrasa,
 som spred sig
 från armhålorna.
 Idag
 hade brösten ingen doft alls –
 antagligen därför att
 det inte var
 dina bröst.
 | 
| Згадка пра мораКалі зрастуццанашы нервовыя валаконцы,
 калі мае лейкацыты
 пабягуць па тваіх хрызалітавых жылках,
 калі салёныя рукі
 ператворацца ў плаўнікі
 і
 мы слізганем
 у аквамарынавыя глыбіні,
 з тэрасы ўвойдзе
 паважная чайка і,
 нахіліўшы набок галаву,
 строга прамовіць:
 запомніце гэты дзень,
 сёння —
 свята найкарацейшага ценю.
 | Minnen från havetNär våra nervtrådarväxer samman,
 när mina vita blodkroppar
 sprider sig över dina krysolitfärgade vener,
 när dina salta händer
 förvandlas till fenor
 och
 vi bär iväg ner
 till de akvamarinblå djupen,
 då kliver en stolt mås
 ner från terrassen och,
 lutar sitt huvud åt sidan,
 medan den strängt uttalar:
 lägg denna dag på minnet,
 idag –
 är en fest för den allra kortaste skuggan.
 | 
| Дзвінскі вецерНадзейны смак маміных смочакля акна з відам на
 ператвораны ў вар’ятню
 кляштар францысканаў,
 смак вады дзвінскае лукавіны,
 якая рыхтавала мне
 цёплае месца сярод сваіх
 тапельцаў,
 ледзянцовы смак вуснаў
 юнай распусніцы
 пад перакуленым у вербалозе
 чоўнам,
 смак першага глытка
 схаванай бабулінай самагонкі,
 горды смак крыві
 з разбітых у бойцы
 з зарэчнай шпаною
 кулакоў,
 гаючы смак ветру,
 адной з нешматлікіх,
 як зазначыў калега Камю,
 чыстых рэчаў,
 марскі смак жаночага лона,
 смак бясконцасці,
 што кладзецца на вусны
 ў зімовыя месяцавыя ночы...
 А з будучыні
 ўжо ляціць насустрач
 тая,
 чый пацалунак,
 як вясёлка над жыццём,
 тоіць у сабе
 ўсе знаёмыя і нязведаныя
 смакі з іх адценнямі,
 тая,
 якой вядомыя ўсе мае шляхі й сховы,
 тая,
 што кожную хвілю гатовая
 грацыёзна апусціцца
 на маё плячо.
 | En vind över DvinaflodenDen trygga smaken av mammas bröstvårtorintill fönstret med utsikt över
 fransiskanerklostret som
 förvandlats till ett dårhus,
 smaken av vattnet från Dvinas krökning,
 som åt mig förberedde
 en varm plats bland sina
 drunknade,
 läpparnas söta smak
 hos en ung lössläppt flicka
 under en uppochnervänd eka
 i videbuskaget,
 smaken av den första klunken
 av hembränt som mormor gömt,
 den stolta smaken av blod
 från knytnävar sönderslagna
 i slagsmål med uslingarna
 från andra sidan floden,
 den läkande smaken av vinden,
 en av de få,
 som påpekats av kollegan Camus,
 riktigt rena företeelserna,
 havssmaken från kvinnans sköte,
 smaken av oändlighet,
 som läggs på läpparna
 under vinterns månbelysta nätter…
 Men från framtiden
 flyger redan till mötes
 den,
 vars kyss,
 som en regnbåge högt ovanför livet,
 döljer i sig
 alla bekanta och okända
 smaker och deras nyanser,
 den,
 som redan känner till alla mina vägar och gömslen,
 den,
 som varje minut är beredd
 att graciöst sänka sig ner
 mot min axel.
 |